Missionärsbloggen

I veckan som gått har vi fått följa med ”the field workers” på hembesök hos familjer med barn med funktionshinder. De gör mycket av det som en arbetsterapeut i Sverige gör, alltså ish det Emilia jobbar med i Sverige. Många av de vi besökte har fysiska funktionshinder (ofta i kombination med kognitiva) och fieldworkersarna (mmm blanda språk <3) hjälper föräldrarna/föräldern att träna och stretcha med barnet för att de ska behålla sin fysiska förmåga.

Här har vi Priska, som iofs inte är en field worker, men hon var fin och Y.D.C.P-bilen var med på hembesöken i alla fall!

Vi besökte familjer både i Tanga och i byar runt omkring och fick se många olika familjer i olika situationer, så intressant! Många av barnen vi besökte hade olika former av CP-skador (sa fieldworkersarna iaf, Emilia var något förvirrad) till följd av en problematisk födsel (syrebrist för barnet L). Jag tror, och försökte fråga men oklart om jag fick svar på rätt sak, att det kan vara vanligare med CP-skador här än i ex, Sverige på grund av förlossningsvårdens kapacitet. Men ska inte säga för mycket, är inte en expert än (men snart! Lär mig massor!

Här har vi Harish och hans mamma Sahra (Sahara? Saraha?). Harish rör sig mycket, därav hans suddiga ansikte. Harish bor med sin mamma och mormor inne i Tanga och kommer utöver hembesöken till Y.D.C.P. på fredagar för att träna där! 

Stretchning in the making med Josephine och... Mandasi? En arbetsterapeutstudent i alla fall! 

Det varierade mycket på hur familjerna kunde hantera att ha ett funktionshindrat barn, i flera fall var mamman ensamstående efter att pappan skiljt sig pga att de fått ett funktionshindrat barn. I brist på undervisning kring ämnet tror många att funktionshinder alltid kommer från moderns sida och att det antingen är genetiskt eller följden av någon form av förbannelse. Undervisning är bra gott folk! Det verkade rätt tufft för de mammor som blivit lämnade. Himla svårt att ensam försörja en familj och samtidigt ta hand om ett barn som behöver dubbelt så mycket vård som andra barn. Många av de ensamstående hade dock andra släktingar som hjälpte till. Tänkt på det, släkten där hemma! Var snälla! En dag kanske ni behöver mig! 

Ett exempel på släkt! Barnets mor, mormor och morbror på bild!
Här tränar Josephine en liten Amina som ni ser på nästa bild!
Sekunder efter att denna bilden togs började Amina storgråta. Emilia kom nämligen lite för nära. And who can blame her, vi ser ju ut som svettiga spöken... 

Vi besökte hur som alla möjliga olika familjer, flera där båda föräldrarna var kvar och en där pappan var ensamstående, så allt varierar! Den ekonomiska situationen varierar också mycket, som väntat. En del familjer hade väldigt lite hjälpmedel till hands medan andra familjer kunnat betala för att göra riktiga utredningar på sjukhus med sitt barn, vilket såklart hjälper mycket i habiliteringen… 

En mycket fin familj vi var hemma hos som bjöd oss på samosas (typ köttfärs i deg <3). Dessa hade gjort lite mer utförliga utredningar på sin son. Den yngre sonen som ni ser på bilden hade även en mkt fin fejk-slips. 
Det har varit väldigt kul att få träffa familjer vi förhoppningsvis och antagligen kommer se mer av under tiden vi är här och att få lära känna fieldworkersarna mer! Så många fina människor som gör ett så viktigt arbete! Jag känner mig otrolig outbildad (vilket jag är peppa universitetet) så det är så gött att ha Emilia till hands som man kan ställa frågor till och som kan ge en adekvat jämförelse mot Sverige hela tiden! 5/5 toasters får hon! 

Vi avslutar med en representatibel bild av Emilia. What a lady!