Missionärsbloggen

Jag har länge tänkt att jag skulle göra ett inlägg om townshipsen här, för de är nog dem jag har varit mest fascinerad och förvånad över under vistelsen här. Jag tycker dock det är svårt att förklara och visa, det är lite svårt att förklara riktigt vad ett township är. Men jag gör ett försök, med risk för att mina ord och bilder inte helt kan representera verkligheten.

Mgandusweni, vårt township, från Mount Legogote. Bilder kommer lite utspritt. 

När jag först hörde om townships var det i sådana sammanhang där tankarna lätt drogs till slumområden, enorma fält av tätpackade betonghus utanför de större städerna, och jag tänkte rätt länge att township mer eller mindre var lika med slum. Men innan jag åkte hit stötte jag på andra sammanhang där townships nämnes och fick det mer förklarat för mig som "bostadsområden". Vilket är en fantastiskt luddig förklaring, så jag tänkte att det var som ett vanligt bostadsområde, något fattigare, där bara Sydafrikas svarta befolkningen bor. Jag föreställde mig mängder av likadana hus, något mindre än i Sverige, kanske med plåttak, i långa rader, i många kvarter, med många gator.

Därför blev jag förvånad när jag kom hit och upptäckte att Mgandusweni mest var som en dal med hus utspridda lite sådär oplanerat över sluttningarna. Vid första intrycket tyckte jag det såg rätt ostrukturerat och spartanskt ut (för att använda lite nya uttryck) och jag minns att jag tittade på grannens frigående kor och tänkte "det här ser ju sjöen ut som en afrikansk by".

Utsikten från Mama Winnies förskola i townshipet Pinary, ca 40 min utanför Nelspruit. 

Jag skulle dock verkligen inte kalla townships för by längre. Jag har sett mycket mer av det gigantiska township som Mgandusweni bara är en liten del av. Men jag skulle verkligen inte heller vilja kalla det stad. Mest skulle jag vilja kalla det bostadsområde. 

 

Tänk er en asfalterad väg, ändå en 60-väg, som slingrar sig längst ryggen på ett långt berg med dalar på båda sidor. Ner längst varje sida ligger mängder av hus, alla byggda i tegel, de flesta av stora gråa tegelstenar, många med plåttak. Ju längre bort från vägen man kommer, desto mer utspridda ligger husen och desto färre blir sandvägarna, och tillslut är det bara öppen mark, obebyggda berg och obebyggda dalar. De enda affärer man hittar (om man inte åker till Dayzienza, som är ett köpcenter som plötsligt ploppar fram ur all betong) är små betongbutiker och små trästånd som säljer lök, och de små betonghårsalongerna och betongbegravningsbyråerna (som verkligen ser ut som byråer i storleken).

Ett litet lök-och-snacks stånd. Finns som sagt större affärer än dessa. Btw kom vi at tänka på idag att vi nog aldrig sett att det varit lök i maten, vilket är weird för vi ser lökar överallt.

Det jag tycker är intressant är att när man tittar närmre på alla de hus townshipet består av, finns det verkligen alla möjliga olika sorters hus. Många hus är enkla, gråa tegelhus med plåttak som ser ut att vara gjorda för 1,5 pers, med en liten sandgång som leder till den lilla sandträdgården md ett litet klädessträck bland träden. Och de känns väldigt enkla. Men det finns också nästan-Sverige-stora, verkligen fina villor. Villor med rejäla murar, gedigna tak, gedigna fönster och gedigna garage. Fortfarande längst de ojämna sandvägarna, men ändå hus som man hade kunnat se i Sverige.

Ett typiskt mindre tegelhus. Från Pinary. 

Mama Winnies hus, ett av de finare villorna som finns lite här och var. 
Mama Winnies granne, också ett rätt fint hus. 

Ett annat hus i utkanten av Mgandusweni. Fint berg.

Och jag vet inte riktigt om det är fint att folk bor i samma område oavsett hur mycket pengar de har, var och en i det huset de själva har råd att bygga. Eller om det är sjukt att oavsett omständigheterna är det i townships du bor, om du är svart.