Assambe, Mgandusweni.
I fredags tog vi äntligen tid, mod och sydafrikaner till oss för att ta oss utanför Phumelelas område till fots för att titta närmre på Mgandusweni. Vi vandrade tillsammans med tre ståtliga blivande pastorer längst byn/samhällets/townshipets asfalterade huvudgata till Mgandusweni "Supermarket". Att kalla den lilla betongbutiken Supermarket är lite synd, men jämfört med alla andra små kiosker (Se; skjul, stånd, betongkuber-med-chips-lök-och-läsk-i) så var utbudet betydligt större. Fanns ju tandkräm.
Ett exempel på en liten kiosk. Vi kommer ej lida brist på lök i alla fall.
På hemvägen vek vi av från huvudgatan och tog en omväg in bland husen vilket var underbart, trots att jag svettades som en gris. Det är så otroligt vackert med små (och stora) betonghus längst orangeröda sandvägar, med hönor, kyckligar och kor lite varstans, med bilar och klädessträck och barn utströsslade över gårdsplanerna och med de enorma gröna bergen i bakgunden. Bilderna gör inte verkligheten rättvis någonstans.
Vi försökte hälsa på så många som möjligt på siswati, och det var helt fantastiskt att se människornas reaktioner. Vi har redan märkt av att situationen mellan vita och svarta i Sydafrika inte är helt okomplicerad, vilket är anledningen till att vi som mulungos (vita) inte får röra oss ensamma i Mgandusweni, som är ett svart område. Många av de vita som finns i de närliggande större (se;ändå mkt små) städerna verkar minst sagt ha en ganska rutten attityd mot svarta. Jag hade därmed varit lite orolig att folk skulle vara fientligt inställda mot oss i Mgandusweni. Vi blev minst sagt utstirrade, mycket bara på grund av att det är så ovanligt att se vita i Mgandusweni, men många hälsade ändå (jag fick till och med två slängkyssar) och när vi sa de få fraserna vi kan på siswati möttes vi av så många leenden, skratt, vinkningar och svar.
