Missionärsbloggen

Det är lite farligt det här med att bo någon annan stans ett tag och trivas har jag insett. När chocken har lagt sig och irritationen har lagt sig, när man börjat kunna acceptera hettan och svettet och typ nästan uppskatta african time, då blir det lite knepigt att komma tillbaka hem. För hemma har på något sätt blivit lite utspritt.

Sverige är ju hemma för mig, och kommer alltid vara hemma. Det kommer alltid finnas en djup igenkänning i de svenska skogarna och de svenska sjöarna. Blöta villagator och kyla och ICAs lösgodishylla och ostmackor med gurka. Det kommer alltid kännas som jag hittat rätt när jag kommer till allt det där.

När jag lämnade Sydafrika längtade jag inte efter att komma hem, Sverige kändes trist. Som en kall, grå och steril vänthall och jag var ledsen över att lämna Mgandusweni. Jag var riktigt opepp, men när jag landade med planet från Sydafrika på landvetter och såg de gråbruna skogarna som omger landningsbanan var det som att det bara sjöng till i mig. Att JUSTE! Det här! Det här! Den här känslan av total igenkänning! Jag hade trivts riktigt bra i vårt lilla hus i Sydafrika och tyckt att det börjats kännas som hemma, men på landvetter blev jag påmind om hur det verkligen är när något är hemma. Att något är så hemma så muskler man inte visste att man spänt slappnar av. Att något är så hemma så det känns som man totalt äger det.

Dock. Nu. Är det inte bara Sverige som har monopol på den känslan. Totalt och helt att den är som starkast där. Jag är född och uppvuxen i Sverige och färskpotatis och Mamma Mia rinner i mina vener vare sig jag vill eller inte. Men det rinner typ lite annat skräp där nu också.

När vi landade i Dar för tre månader sedan var det lite samma känsla som på landvetter. Inte lika stark, och det var ju inte Sydafrika, men av allt det som liknade Sydafrika så sjöng det lite i mig igen. Att åh, det här är ju också hemma. Den här sandiga asfalten och de här cocacola skyltarna och de här plåttaken. De är ju också hemma på något sätt. De äger jag också lite. På något sätt.

Och det är lite farligt. Jag känner mig hemma här. Jag känner mig hemma. Så hemma med att det går kor utanför mitt fönster och med att Tuktuks kör omkring överallt. Så hemma med sand och jord och folkmassor och färgglada skolbarn längst alla vägar. Så hemma med att prata med främlingar på gatan, med den afrikanska engelskan (som bannemig inte bara är en dialekt) och med att uppfinna tacksamhets/presentationstal titt som tätt. Så mycket smått man anpassat sig till och som nu börjar kännas som hemma. Till och med palmerna, som jag tyckte var så pråliga i början, de känns hemma nu.

Hur ska någon plats någonsin kunna vara nog? Sverige har så mycket Tanzania och Sydafrika inte har och Sverige är alltid Sverige. Jag älskar Sveriges skogar och jag älskar årstiderna. Jag älskar språket och jämlikheten och alla möjligheter som finns där. Att jag kan gå och handla eller gå till en ny kyrka och ha full koll. Att jag kan hitta vilket godis som helst. Att jag kan välja och vraka mellan utbildningar och kurser och jobb och tas seriöst var jag än kommer. Men det är liksom inte nog längre. Tanzania och Sydafrika har så mycket Sverige inte har och vissa muskler som är spända i Sverige är nu avslappnade här. Nu rinner det lite chapati tillsammans med färskpotatisen och lite kyrkmusik på swahili som stämma till Mamma Mia. Det är så mycket här jag också vill ha. Så mycket naturligare social atmosfär, så mycket mer liv och värme, flexibilitet och helt andra sorters möjligheter (där Sverige kräver papper och godkännande). Så mycket här som jag vill ta med mig hem till Sverige. Den Klara jag kan vara i en cafeteria här vill jag kunna ta med mig till ett café i Sverige, den Klara jag kan vara på ett kyrkkaffe i Sverige vill jag ha här. Hur ska en av dessa platser någonsin vara nog? Jag vill slå dem samman men jag vet inte... Det här med landsförflyttning har verkat ta sin lilla tid.